Här kommer att finnas recensioner och pressklipp från tidningar.

HÄNT I BYGDEN nr.4 nov. 2016

Text. Magnus Bergvall, bild. Mats Söderqvist

------------------------------------------------------------------

MUSIK VID LJUSNAN

Segerta kyrka

 

Rigmor Gustafsson - sång

Christina Gustafsson - sång

Mathias Algotsson - piano

Svante Söderqvist - bas

 

Arr: Norlanders Donationsstiftelse, KIKA, Hanebo-Segersta Församling, Bollnäs Jazz Club.

Sångens samklang och systerskap

 

Segersta. Precis samtidigt som ett annat par drog rikets blickar till sig i en kyrka i Stockholm i lördags skapade systrarna Rigmor och Christina Gustafsson magi på riktigt i Segersta. Ingen som valde den mindre kyrkan vid Ljusnan framför det pråliga spektaklet i TV kan ha ångrat sitt val.

Naturen bjöd på en klanderfri pastoral inramning. De skira försommarljuset strilade in genom kyrkfönstren och framme vid korset fanns två av landets bästa sångerskor ihop med det som i alla fall just då också kändes som Sveriges bästa kompmusiker.

 

Vissa konserter blir mer än en uppsättning låtar framförda under en och en halv timme. Det kan bero på olika saker - men när jag så här i efterhand funderar över varför både publiken och musikerna tycktes så extra uppfyllda av den gemensamma upplevelsen i lördags, så kommer jag åtminstone fyra skäl.

Först förstås sångerskorna. Rigmor Gustafsson känner de flesta till. Prisad, guldskivebelönad, med internationell karriär och den där sortens oemotståndliga blandning av att vara både helt okonstlad och super-sofistikerad på en och samma gång.

 

För det andra ... sedan en handfull år gör hon och lillasyster Christina turnéer ihop. En sångerska som både liknar och skiljer sig från storsyrran. Christina Gustafssons röst ligger liksom ett snäpp högre upp, är en aning skirare i sin karaktär, men ändå så nära besläktad. Ibland sjunger de unisont och bara dubblerar uttrycket.

Men när de drar iväg på varsin resa i stämmorna blir ett plus ett tre. Minst.

Jag måste också erkänna att det är något djupt fascinerande att se dem ihop. Samklangen, kroppsspråket, mimiken, samspelet och den systerliga spelglädjen.

 

För det tredje ... Mathias Algotsson är en fantastiskt fin pianist som samtidigt som han lägger fonden i klangbilden hela tiden adderar de där extra slingorna och Keith Jarretska harmonierna. Mathias ihop med basisten Svante Söderqvist, Kilaforsbördig bevars, skulle antagligen kunna klara sig utan sångerskor en hel konsert och ändå riva ner samma aploder. Nu gör de någon enstaka låt av Svante Söderqvist på tuman hand. Smittad av en hälsingsk: (?) slängpolska och färgad av både platsen, stunden och den genomgripande jazztonen.

 

Det fjärde skälet till att detta blir så bra är det som kan uppfattas som en slags musikalisk slumpgenerator - men förmodligen är uttänkt variation i musikvalet. På pappret skulle ett program som spänner mellan Ferlin och Kate Bush, mellan psalmer och soul kunna verka mer än lovligt spretigt. Men det funkar. Allt sammanhållet av en stark känsla av olika sorters gemenskap och buret av en musikalisk varmvind.

Anders Jansson

------------------------------------------------------------------------------------